Bokbiten

Min första kontakt med Bokhora-gänget var när jag för ett par år sedan lyssnade på P3 Populär och hörde Johanna Ögrens härliga Vittangidialekt berätta om bokhora.se och det bokkollo de snart skulle åka iväg på. Jag klickade genast in mig på deras sida och blev alldeles lycklig över att hitta ett härligt tillhåll för sådana som jag; personer som älskar böcker. Fem storläsande tjejer som skrev inlägg efter inlägg om böcker de har läst eller vill läsa, gillar och ogillar, författare de har träffat eller vill träffa, om pågående litteraturdebatter och en massa annat nörderi inom området böcker. Härligt! Sedan den dagen följer jag deras blogg och är nästan dagligen inne på sidan.

Bokkollot Johanna berättade om åkte och jag och mamma med på och det har blivit ett kollo till efter det. Att åka iväg med ett trettiotal andra bokomaner och ägna ett par dagar i härlig miljö åt att läsa och prata böcker och läsning (och en hel del annat, ska tilläggas) är alldeles alldeles underbart. Man får förvånansvärd läsro i tyst sällskap av andra läsare och båda gångerna har jag kommit tillbaka mycket nöjd och utvilad.

När nu Norsteds förlag ger ut sin första litteraturtidskrift (som jag har förstått det är den en av flera kommande men jag vet inte form, innehåll eller personer bakom de övriga) är det med Bokhororna Jessica Björkäng, Johanna Lindbäck, Johanna Karlsson, Helena Dahlgren och Johanna Ögren som gästredaktörer. Album handlar om böcker och läsning och är skriven som listor, korta och längre texter om bland annat bokomslag, författare, genrer, läsvanor, lästid och läsning i allmänhet.

Bland litteraturkritikerna var det blandade känslor när Album kom ut för ett par veckor sedan och vissa hängde upp sig på att fokus inte låg på litteraturen i sig utan snarare läsning som livsstil, böcker som accessoarer och att bokhororna inte är seriösa litteraturkrititer (något som de mig veterligen aldrig har utgivit sig för att vara). Jag som har följt bokhororna ett tag kan inte förstå varför. På sitt vanliga sätt skriver de lättsamt men genomtänkt och träffsäkert om ämnen de brinner för och hur kan man inte tycka att det är bra? Mitt enda aber är att albumet är i tunnaste laget och att jag hade hoppats på fler texter. Det här är dock underhållande läsning om läsning, och efter att ha vänt sista sidan har jag nu läslust för resten av hösten. Minst.

Snart 40-åriga Laura bor kvar i bandomshemmet i Skövde tillsammans med sin far som är änkeman sen många år. Till pappans besvikelse har hon inte studerat och gjort karriär men själv trivs hon med sitt arbete som barnskötare på förskolan Mullvaden. För att få lite utmaning anmäler hon sig dock till en skrivarkurs i all hemlighet.

När hon lär känna Shahrzad, en av förskolebarnens mamma väcks starka känslor till liv.

Det här är en vemodig bok om ensamhet, vänskap, passion och familjerelationer. Efter bara ett par sidor är jag helt såld och njuter sedan av Falkenlands underbara språk. Det är i mina öron romanvarianten av poesi och jag blir alldeles lycklig när jag tänker på att det finns fler böcker av samma författare att hugga in i - och att "4x Prosa" redan står hemma i finfina bokhyllan.

Vi diskuterade boken på kvällens bokcirkelmöte och våra omdömen skiftade från helt ok till riktigt bra. Alla var dock överens om att Lauras dikter var långt ifrån bra. Jag fick dessutom höra från de andra att Falkenlands tidigare romaner skiljer sig ganska mycket från den här, så jag kanske ska sänka mina förhoppningar?

Läsbar post som väntade på mig efter några dagars jobb i Sigtuna. Åh vad jag ser fram emot morgondagens tågresa nu!

Jag har hittat en ny deckarkompis i Harry Hole. Boken var en alldeles lagom bra deckare som är skriven med flyt i språket och med bra spänning. Att jag lyckades lista ut vem mördaren var innan det avslöjades i boken vet jag inte om jag ska ta som något bra eller dåligt. Var det uppenbart, kom jag på det av en slump eller har jag bara läst för många deckare? 

 Efter att länge ha stått i min bokhylla bland de olästa böckerna (vad är det som gör att man till slut inte  ser en bok när man har tittat på den otaliga gånger, rätt att man nästan vet säkert att man kommer att tycka om den?) något år eller två har den här lilla boken äntligen blivit framplockad. Precis som titeln avslöjar handlar den om Erik Anderssons arbete med att översätta trilogin Ringarnas herre (eller "traggla med tomtar" som han själv beskriver sitt arbete). Jag har aldrig förstått storheten med Sagan om ringen och gav upp efter att ha läst de första 150 sidorna med beskrivningar om vem som bor bakom vilken sten, vem som har spetsiga öron och vem som är extra arg men det gör inte att jag uppskattar Översättarens anmärkningar mindre. Erik Andersson är nämligen heller inte speciellt Ring-frälst och berättar i sin bok inte bara om språkliga problem som dyker upp utan även om Tolkienfantasternas enorma (underdrift) engagemang, pressens intresse och potentiella översättargrodor. För oss språknördar är det mycket intressant läsning som bjuder på ett och annat gott skratt.

Gott folk, det här är en rolig bok som jag verkligen kan rekommendera!

Igår lyssnade jag på podcasten av Ann Heberleins Sommarprogram och rätt att hon hade mycket bra att säga blev jag ändå förvånad över att programmet inte var bättre. Hennes bok på samma tema (att leva med psykisk sjukdom och att brottas med självmordstankar) är nämligen väldigt mycket bättre. Hon beskriver ganska osentimentalt sitt liv, sina tankar och hur hennes och hennes familjs liv påverkas av hennes sjukdom i både maniska och depressiva perioder och just för att det är så osentimentalt skrivet blir jag mycket gripen. Det märks tydligt att hon är en van skribent för språket flyter väl och hon får mycket sagt på de cirka 200 sidorna utan att vara kortfattad eller ytlig.

Jag reserverade den här boken på biblioteket.se redan tidigt i våras men höll på att missa den eftersom jag både hade hunnit jobba en hel vår, flytta, fira midsommar och åka på semester innan det väl blev min tur att läsa den. Tack till Enskede bibliotek som inte hann skicka vidare boken trots min försenade uthämtning. Den var verkligen värd att vänta på.

Man kan inte annat än älska Holly Golightly! Och sicken snygg jubileumsutgåva av klassikern sen.

En mycket bra bok om kriget i forna Jugoslavien. Berättarjaget är en kvinna med två söner, make, älskare och ett eget företag. Äldste sonen är serb, yngste kroat och maken är muslim men själv försöker hon in i det längsta stå utanför den etniska grupperingen. Till slut tvingas hon lämna sitt hem och sitt företag för att åka till fronten och hämta hem sin son som har värvats av serbiska armén. 

Detta är en viktig berättelse om hur kriget påverkar människorna och vardagslivet. Jag önskar att jag och många med mig hade läst den för 15-20 år sedan när kriget fortfarande rasade bara hundrafemtio mil ifrån oss. För första gången var bokcirkeln odelat positiva till boken, om än i något skiftande grad.