Bokbiten

Den brittiska drottningen går ut till den slitna bussen på gårdsplanen för att be om ursäkt för sina skällande hundar och upptäcker därmed bokbussen. Trots ett helt eget bibliotek känner hon sig tvungen att låna en bok när hon ändå är där. Det är en trist roman, men hon läser ut den och återvänder nästa vecka för att lämna tillbaka den. Samtidigt lånar hon en ny bok som väcker hennes intresse. Hon börjar läsa mer och mer passionerat och snart tappar hon intresset för sina övriga sysslor och aktiviteter. Livet fylls helt enkelt av böcker och läsande. Självklart ser inte hennes omgivning på detta med helt blida ögon och man försöker på flera sätt få henne att sluta läsa. 

Det här är en underbar liten bok. Den är liten och bara ett par centimeter tjock, men den innehåller en förtjusande historia om en ovanlig läsare (org. titeln är "The uncommon reader") och en påminnelse om hur härligt avkopplande och berikande det är att läsa böcker. Läs den omgående om du inte redan har gjort det! Jag är glad att jag köpte den och kommer absolut att läsa om den.  

Allan Karlsson bor efter ett långt liv på serviceboendet som styrs av syster Alices fasta hand. När hans icke önskvärda hundraårskalas närmar sig kliver han helt sonika ut genom fönstret och går iväg. Han beger sig till busstationen och får därifrån med sig en resväska med väldigt speciellt innehåll. På grund av slumpen och Allans förmåga att få kontakt med andra människor kommer hans utflykt att innehålla både en och annan snaps, elefanten Sonja, en livsmedelsgrossist i Västergötland, en småländsk husbil, en grillkioskföreståndare och en hel del poliser och författaren Jonas Jonasson väver skickligt ihop denna udda och detaljrika utflykt med en berättelse om Allans händelserika 99 första levnadsår. Han har nämligen, trots total avsaknad av intresse för politik och religion, via en massa märkliga sammanträffande både lyckats påverka världshistorien ett antal gånger och lärt känna storheter som Churchill, Mao, Harry S Truman och Tage Erlander på sin resa runt jorden.

En eloge till författaren som så bra har vävt samman alla dessa tusentals detaljer till en historia som är långt ifrån trovärdig men som hänger ihop på ett väldigt fantasifullt sätt. Tonen är hela tiden humoristisk men på ett lite övertydligt sätt som tyvärr inte tilltalar mig. Jag hörde hela tiden "roligheter" som jag inte ens bemödade mig att le åt, men jag lyssnade igenom hela boken främst under julens alla ensamma bilmil.

Humor i bokform är väldigt knepigt. Jag vet att många har skrattat gott åt Allan och hans äventyr men jag tillhör inte dem. Jag tycker faktiskt inte att boken var rolig alls.

Alla före honom hade sagt att de skulle ta hand om henne men John köpte ett dyrt fucking jävla hus.

Karin är tillsammans med John som är kriminell och livnär sig på våld och brott. När han är ute på jobb är hon kvar hemma med ovissheten, tristessen en massa tid att fördriva. Hon städar, plockar ögonbrynen, bläddrar i tidningar och är ute med hunden och hela tiden går hon och passar mobiltelefonen som John kanske kommer att ringa på. De vänner hon träffar är flickvänner till andra kriminella killar men inte ens med dem kan hon vara helt förtrolig.

I boken får man även veta hur John och Karin träffades och hur Karins relation med familjen ansträngs av hennes val av pojkvän och livsstil.

Jag gillade inte den här boken. Visst fick författaren mycket tydligt fram tristessen i Karins liv, men vad är värdet i en bok om tristess? Tyvärr fattar jag aldrig tycke för huvudpersonen och jag vill mer än en gång hoppa in i boken, skälla ut och skaka om henne men efter ett förväntat avvisande rycka på axlarna och gå därifrån. Kanske var det en fråga om för höga förväntningar, men hur kan man ha annt än höga förväntningar på en bok som har hyllats både av kritiker och bloggare samt blivit belönad med tidningen Vi:s litteraturpris?

Jag blev så trött på Karin och boken att det tog mig en dryg vecka innan jag ens orkade blogga om den, så skyll inte bloggpausen på mig. :-)