Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Det här är en underbar liten bok. Den är liten och bara ett par centimeter tjock, men den innehåller en förtjusande historia om en ovanlig läsare (org. titeln är "The uncommon reader") och en påminnelse om hur härligt avkopplande och berikande det är att läsa böcker. Läs den omgående om du inte redan har gjort det! Jag är glad att jag köpte den och kommer absolut att läsa om den.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson
En eloge till författaren som så bra har vävt samman alla dessa tusentals detaljer till en historia som är långt ifrån trovärdig men som hänger ihop på ett väldigt fantasifullt sätt. Tonen är hela tiden humoristisk men på ett lite övertydligt sätt som tyvärr inte tilltalar mig. Jag hörde hela tiden "roligheter" som jag inte ens bemödade mig att le åt, men jag lyssnade igenom hela boken främst under julens alla ensamma bilmil.
Humor i bokform är väldigt knepigt. Jag vet att många har skrattat gott åt Allan och hans äventyr men jag tillhör inte dem. Jag tycker faktiskt inte att boken var rolig alls.
Flickvännen av Karolina Ramqvist
Alla före honom hade sagt att de skulle ta hand om henne men John köpte ett dyrt fucking jävla hus.
Karin är tillsammans med John som är kriminell och livnär sig på våld och brott. När han är ute på jobb är hon kvar hemma med ovissheten, tristessen en massa tid att fördriva. Hon städar, plockar ögonbrynen, bläddrar i tidningar och är ute med hunden och hela tiden går hon och passar mobiltelefonen som John kanske kommer att ringa på. De vänner hon träffar är flickvänner till andra kriminella killar men inte ens med dem kan hon vara helt förtrolig.
I boken får man även veta hur John och Karin träffades och hur Karins relation med familjen ansträngs av hennes val av pojkvän och livsstil.
Jag gillade inte den här boken. Visst fick författaren mycket tydligt fram tristessen i Karins liv, men vad är värdet i en bok om tristess? Tyvärr fattar jag aldrig tycke för huvudpersonen och jag vill mer än en gång hoppa in i boken, skälla ut och skaka om henne men efter ett förväntat avvisande rycka på axlarna och gå därifrån. Kanske var det en fråga om för höga förväntningar, men hur kan man ha annt än höga förväntningar på en bok som har hyllats både av kritiker och bloggare samt blivit belönad med tidningen Vi:s litteraturpris?
Jag blev så trött på Karin och boken att det tog mig en dryg vecka innan jag ens orkade blogga om den, så skyll inte bloggpausen på mig. :-)
100 sätt att rädda världen av Johan Tell
Boken innehåller även många fina bilder och passar bra som blädderbok. Jag tror att präktighetsintrycket jag fick kanske kom sig av att jag läste den mer eller mindre i ett svep och därmed fick en räddavärldenöverdos. Den vinner säkert på att man läser ett tips om dagen.
1222 över havet av Anne Holt
Hanne Wilhelmsson, den före detta kriminalkomissarien från Anne Holts tidigare böcker, har sedan en skottskada slet av hennes ryggmärg tillbringat de senaste åren isolerad och folkskygg i rullstol i sin och sambons lägenhet i Oslo. Just den här dagen är hon på väg för att träffa en specialistläkare i Bergen som ska undersöka hennes skada ytterligare en gång, och därför är hon med på olyckståget. Hennes polisbakgrund kommer snart till kännedom och hon dras motvilligt in i spekulationer, ytterligare dödsfall och hot.
Det här är en klassisk deckare av modell Tio små negerpojkar. Anne Holt är en av vår tids deckardrottningar och den här boken är en av hennes bättre. Jag sögs in på en gång och kunde inte släppa boken förrän den var slut. Snön och minusgraderna utanför mitt eget fönster bättrade dessutom på stämningen, så det här var en perfekt jullovsläsning. Tur för Fredrika Bergman och Althea Molin att jag läste om deras öventyr först eftersom jag nog annars hade haft svårt att låta bli att jämföra dem med 1222 över havet. Nu får det bli deckarpaus ett tag för min del.
Bönbok för en vän av Joan Didion
För ett drygt år sedan läste - och älskade! - jag Joan Didions underbara sorgebok "Ett år av magiskt tänkande". Det var det första jag läste av henne och därför hamnade ribban för hennes författarskap högt hos mig. Ni kan ju gissa vilka förväntningar jag hade på Bönbok för en vän, skriven 1977 men nyöversatt. Tyvärr levde den inte upp till dem. Jag känner i och för sig igen Didions enkla men ändå vackra språk, men jag kommer aldrig in i handlingen ordentligt. Bitvis är jag helt med och tycker att jag har fått kläm på Charlottes märkliga karaktär men rätt som det är har jag tappat tråden igen. Historien är lite väl spretig för min smak men jag tror att den hade vunnit på att bokcirkeldiskuteras, för här finns en hel del trådar att nysta i.
Stort beröm till Lotta Kühlhorn som, som vanligt, har gjort ett vackert omslag.
Tack till Månpocket för recex!
Änglalik av Veronica von Schenck
Det här är en lite annorlunda svensk deckare och just därför gillar jag den. Dock känns den lite tunnt berättad och man får stå ut med en hel del chicklit-dravel emellanåt (inredningsshopping, rivande skäggstubb, glömda tvättider och runnen mascara) men det kan det vara värt. Althea Molin är en trevlig bekantskap och med bostad och arbetsplats i centrala Stockholm tar hon mig med i miljöer där jag känner igen mig.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
Huvudpersonen Jeanette (boken är delvis självbiografisk) växer upp med sin pappa och sin djupt religiösa mamma i en engelsk industristad. Friyrkans gemenskap är stark och så länge som möjligt hålls flickan borta från "plantskolan" och blir istället undervisad i hemmet. Hennes trygghet och lycka ligger i kyrkan och sin utstakade framtid som missionär. I tonåren upptäcker hon lesbisk kärlek och kyrkan och familjen vänder henne därmed ryggen. Hon blir utsparkad och börjar köra glassbil och sminka lik för att klara sig.
Det är svårt att läsa en bok man har höga förväntningar på eftersom de sällan infrias. I det här fallet ser jag inte storheten alls. En lättläst och välskriven bok som bitvis är gripande men jag känner samtidigt att jag missar en massa. Eftersom jag inte är så väl bevandrad i bibelns värld förstår jag inte tanken med avsnittsindelningarna och de kortare och lite längre historierna som vävs in lite här och där ger mig heller inte speciellt mycket.
Askungar av Kristina Ohlsson
9åriga Lilian är på väg hem till Stockholm tillsammans med sin mamma men strax före ankomst försvinner hon spårlöst från tåget. De första tecknen pekar mot hennes pappa men allt verkar inte stämma iallafall. Parallellt med sökandet efter Lilian får läsaren även följa en kvinna som vet mer än hon vill veta om ondska. Alex Recht, Peder Rydh och den civilanställda Fredrika Bergman vid Stockholmspolisen nystar i härvan från olika håll samtidigt som de försöker hålla ihop sin arbetsgrupp.
Det är alltid spännande och med nya deckare, tycker jag, och då speciellt svenska sådana. Att lära känna nya poliser (och i det här fallet beteendevetaren Fredrika) och hoppas att de ska falla utanför de vanligaste stereotyperna om havererade äktenskap och osunda alkoholvanor känns intressant. Kristina Ohlsson har lyckats ganska bra med sin första bok som är både spännande och välskriven, men jag hoppas att kommande böcker ska bli ännu bättre. Är man deckarvan (som jag som läser många om året och därför brukar se små utplacerade ledtrådar tidigt) är det bitvis ganska frustrerande att poliserna gör uppenbara "missar", som att inte förstå motivet förrän alldeles på slutet - läsaren inser det långt tidigare och man läser därför den sista delen av boken ganska otåligt. Dessutom satt jag kvar med en fundering efter att boken var slut, men trots visst bläddrande hittade jag inget bra svar. Jag hoppas dock att detta var debutmissar och ser fram emot att träffa Peder, Alex och Fredrika igen i nästa bok.
I en klass för sig av Curtis Sittenfeld
Curtis Sittenfelds bok är på väg att, tillsammans med Donna Tartts Den hemliga historien, bli en modern klassiker inom genren "aka-porr": böcker som utspelar sig i den akademiska världen, gärna på internatskola eller universitet.
Här får vi följa Lee Fiora under hennes tid som stipendieelev på den snobbiga skolan Ault, där dagarna består av lektioner, morgonböner, banketter, internatliv och vanliga tonårsproblem om vänskap, utanförskap, gemenskap, kärlek och självkänsla. Jag vet inte vad det är så charmigt med gamla anrika skolor med vackra hus (i mitt huvud iallafall), elevhem och stränga rektorer, men jag tilltalas verkligen. Boken är mycket välskriven och jag slukade den snabbt. Läs den omgående om du inte redan har gjort det!
Tack igen till Chocolate brownie för paketet!
Den sista cigarretten av Klas Östergren
Historien är berättad i en form som liknar ett samtal med en vän; man hamnar på avvägar från ämnet men tar sig tillbaka igen, man berättar detaljer som kanske egentligen inte spelar så stor roll och ibland väver man in anektoder som nog egentligen borde ha lämnats utanför. Däremot avslöjar han väldigt lite om jaget - det är tveksamt om han verkligen kan kallas bokens huvudperson- och hans liv. Man vet att han är författare, att det passerar en del tjejer i hans liv i både längre och kortare förhållanden och vid ett enda tillfälle nämns hans förnamn i förbigående. Ni som tidigare har läst Östergren: Är detta ett vanligt grepp hos honom? Jag blev väldigt nyfiken på honom men hann samtidigt inte undra så mycket eftersom det hela tiden kom fram konstiga detaljer och udda information om andra personerna i berättelsen.
Östergren skriver ganska pratigt men även i de delar som av olika skäl är spännande eller obehagliga känner man sig som läsare väldigt trygg och säker på att saker och ting nog kommer att ordna sig på något sätt till slut. Han har ett behagligt och lättläst språk men en del av den 441 sidor långa texten hade kanske kunnat redigeras bort. Det här var första boken jag läste av författaren men sannolikt inte den sista. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva och berätta och jag blev glad när jag insåg att det finns drygt 15 böcker till av honom.
Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen
Transnationelle Mikko är övertygad om att han är en svensk man född i en finsk kropp. Under hela sin uppväxt och sina unga vuxenår envisas han med att tala svenska i sin finskspråkiga hembygd, fira alla svenska helgdagar och obskyra årsdagar samt längta efter ett liv som svensk i Sverige. När han blir vuxen fortsätter han med sina svenska vanor och kalas men börjar även resa en hel del till sitt andra hemland väster om Östersjön. Under dessa resor och sina semestrar till Thailand blir han bekant med svenska familjer och mer än någonsin känner han att det är i det svenska folkhemmet han hör hemma. Trots ett antal avslagna ansökningar om medborgarskap börjar han smida planer om hur han ska kunna skaffa sig ett liv i Per Albin Hansson och Olof Palmes land. Som göteborgaren Mikael upptäcker han dock att den idylliska svenskheten varken var så enkel eller önskvärd som han trott blir verkligheten komplicerad.
På baksidan av boken står det att "...Hallonbåtsflyktingen är en roman fylld av humor och en hyllning till Sverige men samtidigt en ironisk blinkning från vårt grannland i öster." Tanken må vad god men konceptet håller tyvärr inte. Den första tredjedelen är så outhärdligt sverigeförhärligande att jag sitter skruvar på mig och önskar mig en liten bokanpassad skämskudde som kan hjälpa mig att komma vidare i berättelsen. Jag funderade mer än en gång på att sluta läsa den men av någon anledning läste jag ut den iallafall. Visst blir den något bättre när det faktiskt börjar hända någonting, men den hinner tyvärr aldrig bli varken rolig eller bra. Boken är bara för mycket.
Läs något annat istället, är min rekommendation. I helgen kommer en recension av en bok jag nyss både läst och gillat, men den ska bokcirklas först.
Vilka är de mest älskade svenska böckerna?
Hans på Du är vad du läser har dragit igång en omröstning om vilken svensk bok som är den mest älskade. Alla som vill vara med skickar in sina tio favoriter till Hans som sedan sammanställer dem till en lista.
Jag kommer självklart att delta men behöver lite betänketid.
Det lömska nätet av Helene Tursten
Det här är en klassisk pizzabok som är lättläst, spännande och underhållande men inte lämnar några som helst spår efter sig. En passage om Irenes makeup bestående av täckande underlagskrämer och brunkrämer får mig dessutom att fundera på när Helene Tursten senast sminkade sig. En annan fundering är varför så kallade "IT-genier" så ofta framställs som kufar som änvänder ordet "typ" i varje mening. Stereotypbingot fortsätter sen med en kvinnlig chef som självklart känner sig hotad av duktiga kvinnliga medarbetare och därför favoriserar de manliga.
Nu väntar Den allvarsamma leken som väskbok och Den sista cigaretten som inbunden läsfåtöljsbok och det enda jag saknar är lästid. Som vanligt, alltså.
Borta bäst av Sara Kadefors
Anledningen till att Sylvia är hemlös förklaras bit för bit i boken och under tiden hinner hon både kritisera förortskvinnornas dåliga klädsmak, bli vän med den ensamma bibliotekarien Astrid som tycker att det är något konstigt med mäniskor som inte läser romaner, bli inneboende hos Lisbeth som "den gamla" Sylvia aldrig skulle ha sett åt och slarva bort sin älskade bil.
Det här är en bra bok men det är svårt att sätta fingret på vad det är jag tycker om. Boken är bitvis mycket rolig och flera gånger kommer jag på mig själv med att fundera på om Anders också bor på Kaprofilvägen? Samtidigt är obehagligt att lära känna Sylvia eftersom hon är så vanlig och så ovanlig på samma gång. Jag känner igen mig i henne då och då men kan verkligen vem som helst hamna i hennes situation? Bokhoras Johanna Lindbäck skriver att "... man börjar läsa för att det är så underhållande och så sitter man kvar med något vassare och hårdare efteråt när man är klar." Jag kan bara instämma och rekommenderar boken.
Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer
Jag som inte gillar noveller slås här av hur bra krönikesamlingen är som pendlingsbok. Inga cliffhangers att fastna i och inga för långa kapitel man tvingas sluta mitt i.
Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby
Boken är kortfattad men välskriven och både obehaglig, sorglig och fin och jag tycker att den är mycket läsvärd.
Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz
Till skillnad från Kevin Frato lyckas författaren här med konststycket att skriva humoristiskt och gripande på samma gång. Även om jag inser att bilderna av polacker och deras traditioner sannolikt är både överdrivna och stereotypa blir det aldrig fånigt. Jag skrattade gott vid flera tillfällen men satt även med tårar i ögonen. Boken är skriven med mycket kärlek men beskriver också utanförskap, tonåringens skräck för att vara annorlunda (samtidigt som man ju inte vill vara som alla andra) och ansträngda familjerelationer.
Jag läste ett härligt välläst biblioteksexemplar av boken, som helt utom min kontroll hoppade ner i min väska när jag bara skulle springa in och lämna tillbaka Erik Wijk-boken i torsdags. Det var min premiärtur på Medborgarplatsens bibliotek som var mycket större än jag hade trott. Dit går jag säkert igen!
Numera negerkung av Kevin Frato
Boken består av svenska uppsatser, elevrapporter från skolan och engelska brev till brodern Joey i Irak och styvsystern Giuliana i Philadelphia.
I början gillade jag boken skarpt och skrattade gott åt alla anglicismer i stil med "höft-hopp-stjärna", "Jag är brytande upp med dig" och "varendakropp" men tröttnade efter ett tag. Mitt i det humoristiska finns det samtidigt en historia om en ung kille som mår dåligt och saknar sin familj och har svårt att hitta en plats i livet. Tyvärr håller boken inte hela vägen. Den är inte tillräckligt roligt för att underhålla lättsamt men känns samtidigt lite för tramsig för att man ska bli gripen av de mer seriösa delarna.
Allt vi här drömma om av Erik Wijk
I våras läste vi Ont blod av Erik Wijk i min bokcirkel, och trots att flera av oss tyckte att boken var bra och temat 90-talets Balkankrig var väldigt intressant var det ändå de korta styckena om författarens far och kontakten med denne som vi fastnade mest för. Den enstörige pappan boende i sin lilla röda stuga ute på landet och som i stort sett helt verkade sakna kontakter med andra människor hade ett mycket komplicerat förhållande till sin familj. Efter skilsmässan från sina barns mamma på 70-talet blev relationerna till familjemedlemmarna mycket ansträngda och formella och sköttes mest via korrespondens angående underhållsbidrag, arvstvister och adressändringar. I Allt vi här drömma om koncentrerar Erik Wijk sig helt och hållet på att försöka förstå sin pappa och varför han var som han var. Vi får följa med under en detaljerad släktforskning som till slut leder fram till Olof Wijk och hans uppväxt och liv.
På senare tid har jag hunnit igenom ett antal pappaböcker (Hanna Hellquist, Alex Schulman, Åsa Linderborg, Mian Lodalen och säkert fler) och jag trodde att detta skulle vara ännu en i raden av mer eller mindre kärleksfulla berättelser om barndomen med en annorlunda far. Efter bara några kapitels läsande insåg jag dock att så inte var fallet. Här läggs mycket krut på att berätta om flera generationer bakåt (boken börjar sent 1800-tal) och det är inte förrän efter ett par hundra sidor som huvudpersonen börjar ta plats. Dessutom avslutas boken med något slags analys av vad författaren har kommit fram till angående vad som har gjort fadern till den han var.
Det är mycket svårt att ge den här boken ett rättvist omdöme eftersom den skiftar väldigt. Snittbetyget skulle nog bli medelbra, men delarna om pappan och hans liv är riktigt bra och intressanta. Däremot känns de första 200 sidorna onödigt många och långa och jag tröttnade både en och två gånger på farmödrar, mostrar, farbröder och kusiner (där dessutom väldigt många hette Erik och Olof i varannan generation, vilket inte underlättade för läsaren att hålla dem isär) och det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa boken. Jag fick dock höra att den skulle bli bättre senare och jag är glad att jag inte gav upp. Olof Wijk (författaren Eriks pappa...) må ha varit både märklig, osympatisk, uteslutande och kall men för familjen var han fortfarande en viktig person och det är intressant att läsa om någon som väljer en annorlunda livsbana.
När vi läste Ont blod hängde vi upp oss på att den bitvis var väldigt politiskt skriven. I den här boken är språket och berättarstilen mer klassiskt skönlitterärt (och vad bra han skriver!) men i sista delen, analysen, tycker jag igen att det blir lite väl analytiskt och politiskt för min smak. Erik; varför inte skilja på de olika stilarna i olika böcker? Jag läser gärna fler romaner av dig men börjar tröttna på att höra om allt elände kapitalism och pengar för med sig.
