Bokbiten

Jo, visst blev jag besviken. Det var svårt att bli annat även om jag försökte hålla mina förväntningar nere. Wallander har inte bara blivit äldre och tröttare de senaste åren; han har även flyttat ut på landet, skaffat hund och helt plötsligt börjat ta långa semestrar, kompledigheter och åka på möten till Stockholm. Varför detta? Varför inte bara låta Wallander vara samma gamle Kurt som i de tidigare böckerna som också sträcker sig över många år?

Den orolige mannen är även intrigmässigt olik de tidigare böckerna. Mankells klassiska grepp där läsaren parallellt får följa mördaren och polisens utredningsarbete har istället bytts ut mot Wallanders egna privatspaningar. Boken handlar om Wallanders dotter Lindas svärföräldrar och deras försvinnande. Det faktum att de bor och försvinner i Stockhom är ingenting som hindrar den tidigare alltid så stressade och sönderjobbade Kurt kan lägga sin själ och en stor del av sin vakna tid på att leta efter dem. Självklart hittar han också en massa information som Stockholmspolisen inte lyckas få fram, så det var väl i och för sig tur att han engagerade sig.

Det är inte bara Wallander som är tröttare än vanligt, utan det kanske också gäller författaren? Berättelsens tempo är tydligt långsammare än tidigare vilket i mina ögon tyvärr bara är negativt. Det tar förvånansvärt lång tid innan hag kommer in i handlingen och fastnar ordentligt och det är egentligen bara de sista 100-200 sidorna som är spännande. Slutet är dock skrivet så att boken utan tvivel är den sista om Wallander, så någon ny bok lär inte dyka upp igen efter en tio år lång paus.

För första gången har jag också hängt upp mig på Mankells språk. I all dialog låter han personerna använda talspråksvarianten "dom" men 35-åriga Linda säger samtidigt saker som "ta många fotografier" och "vi får tala senare", uttryck som jag som är i samma ålder aldrig skulle säga.