Bokbiten

Om man har glömt bok hemma; får man då köpa ny "pendlingsbok" fast dagen bara kommer att innehålla sammanlagt max 25 minuters åkande?

Hälsningar
Shoppingsugen läsare med alldeles för många böcker hemma

Sylvia, en välordnad snygg kvinna i sina bästa år är hemlös. Hon bor i sin fina bil i en skogsdunge utanför IKEA och eftersom hon en dag slutade gå till kontoret har hon heller inte sitt arbete kvar. Hon tillbringar stora delar av sin tid på varuhuset där hon använder nystädade toaletter, smygäter i restaurangen och vilar sig på sängavdelningen. På grund av sin vackra fasad smälter hon in och ingen kan ana att hon är någon annan än en kvinna mitt i karriären som är ute och shoppar och efter hand blir hon allt skickligare på att undvika nyfikna blickar och frågor genom att vara alldeles lagom intresserad av hur många storlekar sängarna finns i och vilka olika färger tröjorna i modebutken tillverkas i.

Anledningen till att Sylvia är hemlös förklaras bit för bit i boken och under tiden hinner hon både kritisera förortskvinnornas dåliga klädsmak, bli vän med den ensamma bibliotekarien Astrid som tycker att det är något konstigt med mäniskor som inte läser romaner, bli inneboende hos Lisbeth som "den gamla" Sylvia aldrig skulle ha sett åt och slarva bort sin älskade bil. 

Det här är en bra bok men det är svårt att sätta fingret på vad det är jag tycker om. Boken är bitvis mycket rolig och flera gånger kommer jag på mig själv med att fundera på om Anders också bor på Kaprofilvägen? Samtidigt är obehagligt att lära känna Sylvia eftersom hon är så vanlig och så ovanlig på samma gång.  Jag känner igen mig i henne då och då men kan verkligen vem som helst hamna i hennes situation? Bokhoras Johanna Lindbäck skriver att "... man börjar läsa för att det är så underhållande och så sitter man kvar med något vassare och hårdare efteråt när man är klar." Jag kan bara instämma och rekommenderar boken.

 
Idag kom finalpaketet i Pocket & Prassel 3.0. Min hemliga bokvän (du är fortfarande hemlig trots en hel del surfande. Kan jag få en ledtråd om din identitet mer än att du bor i Malmö?) har prickat helt rätt med aka-porrboken I en klass för sig av Curtis Sittenfeld, Marimekkoservetter, chokladbitar, parfymprov och Giotto! Giotto som vi brukade äta i Wien för 10 år sen och som jag aldrig har hittat i Sverige. Tusen tack för tre toppenpaket! Nu behöver jag bara lite ledighet för att hinna läsa...  Kan du fixa det också? :-)

Mia Skäringers krönikesamling från tidningen Mama handlar mestadels om relationer och barn. Hur kan då jag som singel och barnfri gilla den och bitvis känna igen mig? Beats me, men bra som sjutton är den och jag hoppas att Mia fortsätter skriva och snart ger ut en roman.

Jag som inte gillar noveller slås här av hur bra krönikesamlingen är som pendlingsbok. Inga cliffhangers att fastna i och inga för långa kapitel man tvingas sluta mitt i.

Vid 42 års ålder är Jean-Dominique Bauby mitt i livet och karriären. Han har två barn, en ny kvinna i sitt liv och är chefredaktör för franska Elle. Under en biltur med sonen blir han dålig och rusas till sjukhus. Där konstateras hjärnblödning och han blir förlamad från topp till tå med undantag av vänstra ögonlocket. Hans intellektuella förmåga är som förr och genom att lära sig att kommunicera via blinkningar skriver han den här boken under ett par sommarmånader. Det är en berättelse från en skrämmande värld av ensamhet och maktlöshet men också en påminnelse om alla de små njutningarna i livet som han nu återupplever med hjälp av minnesbilder och dofter.

Boken är kortfattad men välskriven och både obehaglig, sorglig och fin och jag tycker att den är mycket läsvärd.

Det här är en mycket bra bok om att växa upp som svenskfödd i en polsk familj och därmed varken riktigt kunna känna sig helt svensk eller helt polsk. Ramen för berättelsen är författaren/huvudpersonens (Zbigniew Kuklarz är en pseudonym) systers fyrtioårsfest men via en massa berättelser, tankar, diskussioner och en del bråk får man även ta del av hans uppväxt i Haninge.

Till skillnad från Kevin Frato lyckas författaren här med konststycket att skriva humoristiskt och gripande på samma gång. Även om jag inser att bilderna av polacker och deras traditioner sannolikt är både överdrivna och stereotypa blir det aldrig fånigt. Jag skrattade gott vid flera tillfällen men satt även med tårar i ögonen. Boken är skriven med mycket kärlek men beskriver också utanförskap, tonåringens skräck för att vara annorlunda (samtidigt som man ju inte vill vara som alla andra) och ansträngda familjerelationer. 

Jag läste ett härligt välläst biblioteksexemplar av boken, som helt utom min kontroll hoppade ner i min väska när jag bara skulle springa in och lämna tillbaka Erik Wijk-boken i torsdags. Det var min premiärtur på Medborgarplatsens bibliotek som var mycket större än jag hade trott. Dit går jag säkert igen!