Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby

Vid 42 års ålder är Jean-Dominique Bauby mitt i livet och karriären. Han har två barn, en ny kvinna i sitt liv och är chefredaktör för franska Elle. Under en biltur med sonen blir han dålig och rusas till sjukhus. Där konstateras hjärnblödning och han blir förlamad från topp till tå med undantag av vänstra ögonlocket. Hans intellektuella förmåga är som förr och genom att lära sig att kommunicera via blinkningar skriver han den här boken under ett par sommarmånader. Det är en berättelse från en skrämmande värld av ensamhet och maktlöshet men också en påminnelse om alla de små njutningarna i livet som han nu återupplever med hjälp av minnesbilder och dofter.

Boken är kortfattad men välskriven och både obehaglig, sorglig och fin och jag tycker att den är mycket läsvärd.



Kommentarer
Postat av: Jessica (ord och inga visor)

Hu, det här är en sån bok jag funderat på att köpa men alltid undvikit, just för att jag fått för mig att den skapar sådan klaustrofobi. Samma sak med filmen, en kompis lade in den på min externa hårddisk för evigheter sedan men det känns aldrig som att ett tillfälle kommer att se den. Men du tycker boken är läsvärd, ångesten smittar inte av sig totalt eller?

2009-11-01 @ 16:53:22
URL: http://www.ordochingavisor.se
Postat av: Bokbiten

Den är hemsk som sjutton och visst får man ångest men inte panik. Det är inte bara ångesten som smittar utan också tanken på att njuta av de små sakerna i livet. Han kallade det ex. enorm lyx att kunna sjunka ner i badet med en tidning eftersom det var helt otänkbart för honom nu.

2009-11-01 @ 16:57:06
URL: http://bokbiten.blogg.se/
Postat av: Jessica (ord och inga visor)

Gud, så sorgligt. Tror jag skippar både boken och filmen, trots risken att missa en läsupplevelse...

2009-11-02 @ 16:45:33
URL: http://www.ordochingavisor.se
Postat av: Sara

Jag kan rekommendera filmen, fast den är sorglig. Den var filmad ur ett ganska annorlunda perspektiv.

2009-11-02 @ 21:39:00
Postat av: Louise

Jag har bara sett filmen men den tyckte jag var riktigt intressant och annorlunda. Sedan dess har jag tänkt läsa boken men inte riktigt kommit mig för, den känns lite för deprimerande, men det kanske det är värt ändå?

2009-11-04 @ 12:22:36
URL: http://bokenartankensbarn.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0